Alfred de Vigny

Alfred Victor Vigny, senare greve de Vigny, var en fransk författare, romanförfattare, dramatiker och poet. Han föddes den 27 mars 1797 i Loches och dog den 17 september 1863 i Paris 8e. En inflytelserik skepnad inom romantiken skrev han parallellt med en militär karriär som började 1814 och publicerade sina första dikter 1822. Med publiceringen av Cinq-Mars 1826 bidrog han till utvecklingen av den franska historiska romanen. Hans versifierade Shakespeare-översättningar ingår i den romantiska dramat, liksom hans pjäs Chatterton (1835). Hans verk kännetecknas av en grundläggande pessimism och en desillusionerad syn på samhället. Han utvecklar vid flera tillfällen temat om parian, inkarnerad av poeten, profeten, adelsmannen, Satan eller soldaten. Hans poesi är genomsyrad av en högmodig stoicism, som uttrycks i täta och sparsmakade verser, ofta rika på symboler, som förebådar Baudelaires, Verlaines och Mallarmés poetiska modernitet. Alfred de Vigny föds i slutet av 1700-talet inom en familj från gamla militäradeln. Efter ett monotont garnisonsliv – han tillbringar femton år i armén utan att strida – umgås han med Parisiska litterära kretsar och särskilt Victor Hugos romantiska Cénacle. Från 1822 till 1838 skriver han dikter (Poèmes antiques et modernes), romaner (som Stello), dramer (som La Maréchale d'Ancre) och noveller (Servitude et grandeur militaires) som ger honom berömmelse. År 1838, efter ett sentimentalt sammanbrott med Marie Dorval och sin mors död, bosätter sig Alfred de Vigny för första gången på Maine-Giraud, sin egendom i Charente. Han njuter av ensamheten och tar hand om sin sjuka och ständigt sängliggande hustru. Efter att ha återvänt till Paris blandar han sig åter i det politiska och litterära livet. År 1845 lyckas han bli vald till Franska akademien vid sitt femte försök. Däremot misslyckas han som kandidat i Charente vid valen 1848 att bli invald i deputeradekammaren. Därefter gör han flera vistelser på Maine-Giraud, med endast Mme de Vigny som sällskap, men bor huvudsakligen i Paris. Han skriver lite, publicerar sällan, men mediterar och läser mycket. Han dör av magsäckscancer efter en långsam dödsprocess som han bär med tålamod och stoicism. Hans postuma samling Les Destinées publiceras 1864. Hans Journal avslöjas 1867.